Boken bildar slutrapporten från ett stort projekt kring svensk medicinsk industri. Sverige har varit världsledande i fråga om både nya läkemedel och ny medicinteknik. Pacemakern och titanimplantaten är två exempel. Men den svenska positionen har försvagats. Boken belyser risker, på ett sätt som visat sig vara mycket förutseende, och föreslår åtgärder för att vända utvecklingen. De handlar inte minst om hur svensk sjukvård återigen ska placeras vid spetsen av forskning och innovation.
Regeringen förväntas leda landet, med blicken riktad mot de stora strategiska frågorna för en god framtid. Boken analyserar hur regeringskansliet fungerar för denna uppgift. Den visar att det svenska regeringskansliet har betydande brister ifråga om ”mottagningskapacitet”, dvs förmåga att intelligent hantera viktiga analyser från myndigheter och andra. Politisk logik och grundläggande paradigm är dock ännu viktigare för att tränga undan sådant som villkoren för innovation och tillväxt från den centrala dagordningen.
Från en vänbok till den legendariske tv-journalisten Åke Ortmark kommer denna text där Hans Bergström driver uppfattningen att svensk journalistik väsentligen främjar det perspektiv som sammanfaller med vänsterns, även när Sverige har en socialistisk regering. Det offentliga anses företräda det goda, företag det onda. Individer är offer, inte människor med eget ansvar. Paradigm som dessa är så starkt företrädda på redaktionerna att de tas för givna. De kan inte förklaras av biografisk eller professionell lutning hos journalister. Man måste gå till journalisternas politiska grundsyn för att finna en rimlig förklaring. (Essä från "Den undflyende sanningen - en vänbok till Åke Ortmark", red Eva Norlin, Sten Westerberg, Peter Wolodarski; SNS förlag, 2004.)
Vid utgivningen av forskarantologin "Devalveringen 1982", som kom 1991, förestod ett regeringsskifte, där frågan ställdes huruvida man kunde vänta en ny devalvering av kronan. Hans Bergström bidrog med en genomgång av S-regeringens rekordstora devalvering 1982, ”the Big Bang” på hela 16 procent. Han diskuterar valutaförändringar som politiskt instrument, i relation till tidsfaserna hos ”den politiska marknaden”. Slutsatsen blev att ännu en devalvering var mindre sannolik, men att en förändring kunde tänkas i själva valutaregimen. Efter den europeiska valutaoron hösten 1992 släppte sedan Sverige sin länge etablerade fasta växelkurs. (Essä i boken "Devalveringen 1982 - rivstart eller snedtändning", 1991, SNS Förlag, red Lars Jonung.)
